Reflektioner lärloop 3.1 ny självskattning

Första omgången LIKA i september var ingen roligt historia. Vi hade ingen plan för skolan och vi pratade inte digitala verktyg på våra möten. Vi hade inga digitala verktyg. Det är roligare nu. Mycket har hänt sedan dess. Dock inte på det området jag förväntade mig mest, nämligen kring tekniken och infrastruktur. Tekniken är dyr och vi får vara försiktiga med våra inköp, nätverket, ja, det har försenats gång på gång. Ett stabilt nät som fungerar alla dagar i alla salar – vilken dröm. Vi har med andra ord verkat i motvind många gånger under det här året och under alla lärloopar. Då kan man tro att vi, jag och framförallt pedagogerna som har deltagit har tappat hoppet? Jag måste erkänna att jag haft mina stunder. Jag har också missat en deadline. Pedagogerna däremot har visat andra takter. De har tvingats börja från rätt håll hela tiden; då varken teknik eller nätverk varit fullkomligt har fokus varit på VAD och VARFÖR. Vad vill vi med vår undervisning och hur ska vi bedöma? Vad bedömer vi och varför? Vad gör vi sen? Pedagogerna har vänt och vridit på sina föreställningar om hur det bör vara och hur det kan vara och hur det skulle kunna vara. De har outtröttligt delat med sig till sina kollegor och framförallt arbetat med att få sina kollegor med på spåret. En implementering av digitalisering som gått snabbare på grund av att samtalet gått före tekniken. När tekniken väl blev tillgänglig för fler hade vi förberett oss tillsammans, testat tillsammans, berättat om och visat goda exempel, ”kommit ut” på google+ tillsammans. Pedagogerna har hållit mig uppdaterad och fört arbetet framåt och kommer nu med kloka förslag hur vi ska gå vidare. För de vill vidare. Inte bara i tekniken utan i det pedagogiska samtalet och det är den utvecklingen som jag är mest stolt över. Idag har vi en plan. Vi har också en helt annan kompetens hos alla medarbetare och vi har börjat etablera en delakultur och en miljö där vi börjar vara varandras kritiska vänner. Vi har tagit små steg men alla har tagit de små stegen, någon annan väg har inte varit valbar. Den upptrampade stigen börjar breddas och känns snart naturlig att gå på. Nu vågar vi föra samtal som var lite obekväma förr, det är ok att inte kunna och det är ok att ta emot hjälp av sin kollega. Det är stort.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s